A dream come true!

REINEBRINGEN! A DREAM COME TRUE!

Min dröm resa till Lofoten, Det började redan 2014, när jag började se bilder på foto sidor från Lofoten och många mer specifikt tagna från Reinebringen. 2016 hade jag bestämt mig att jag SKULLE åka. Jag och syrran hade börjat planera att vi skulle åka på hösten till Lofoten och jag skulle få se det där vackra som jag bara dittills bara fått sett på bild. Men så tillstötte det problem och det fanns ingen möjlighet att kunna åka iväg. Hösten 2017 kom, men då hade jag heller ingen möjlighet att åka. Jag fortsatte att beundra detta ställe genom andras bilder och drömde om att få åka dit en dag! EN DAG skulle jag åka dit! En dag SKULLE jag med stå där uppe på toppen av Reinebringen och fota! En dag skulle jag med få se Lofoten! Alla fotosidor på sociala medier hade foton från denna UNDERBART VACKRA plats. Hösten 2018 kom, men då hade jag bara några månader senare varit i en cykel olycka och dragit på mig 7 frakturer i handen och ansiktet, vilket ledde till MÅNGA sjukhusbesök, mycket rehabilitering och smärta. Kroppen liksom sa ifrån det året och tyckte inte jag skulle åstadkomma nått alls. Det började dra sig mot hösten 2019. Det var i Augusti som jag satt och åkte bil med min mor som jag började prata med henne igen om hur underbart vackert det var i Lofoten och om hur mycket jag skulle vilja åka dit. Och så sa min kloka mor bara : - Men vi åker! Va!? sa jag.. vadå bara åker.. det är ju inte bara att åka.. -Jo, sa hon , vadå jag är pensionär och jag tycker det skulle vara kul att åka dit. Det var ju självklart några detaljer som va tvungen att gås igenom i mitt huvud innan jag insåg att va fasen! Det är ju klart hon har ju rätt!! VI ÅKER! Det är ju bara att åka! Vi bestämde oss för att åka Norrbotten upp och sen över riksgränsen, Narvik och sen ner till Lofoten. Upp till Kiruna va ju inte så himla intressant, men så EFTER Kiruna var ju landskapet helt makalöst vackert och det blev bara mer och mer vackert ju närmare Lofoten vi kom! Jag fick veta sen att sommaren 2016 påbörjades en restaurering av leden och det börjades bygga en trappa av Nepalesiska sherpas .Leden stängdes av och öppnades inte förrän i Juli 2019. Sherpa teamet hade då byggt en trappa på 1560 steg. (Mötte en man på vägen upp för trappan som gått den flera gånger som sa att det va 1700 steg) Det fattas fortfarande 50 meter som inte har någon trappa på toppen av berget pga att pengarna tog slut, men man hoppas kunna, genom sponsring och annat sätt få till de sista stegen så trappan leder ända upp. Så, jag kanske får säga att ödet hade nått med min dröm att göra då Reinebringerleden alla andra år jag velat åka varit stängd.. Men NU, 2019 då gjorde jag det ÄNTLIGEN och nu var den öppen och klar! Det är den visuellt och själsligt BÄSTA resan jag gjort i hela mitt liv! Kan hända att den helt enkelt är DEN bästa resan jag gjort någonsin! Men det går inte att undkomma att min "mor tuta" är en helt fantastiskt bra reskompis! Mor tuta hon imponerade mig på SÅ många sätt på denna resa med. Säger bara såhär, Lofotens E10 är lika bred som hälften av våra "små" vägar här i norr. Men hon lyckades hålla oss på vägen och helskinnade hela vägen dit och hem även när jag hängde över henne i bilen ut genom fönstret på hennes sida för att kunna fota landskapet. Hon pallade med alla min " ÅÅÅHHH mamma kolla där! och KOLLA DÄR!" Sen alla dessa stopp, en väg är nog aldrig så lång som med en naturfotograf.. iaf när man åker till Lofoten med mig. Hade aldrig sett berg som dessa! De va rent majestätiska där de stod! Som att de bara hade rest sig upp ur havet. Kommer visa mer bilder och berätta mer om min och min "mor tutas" resa genom Lofoten. Dessa är tagna från Reinebringen

Varje bild har ett minne

Ljus och motiv

När jag fotar natur så kan jag fota samma motiv hur många gånger som helst då allt hela tiden förändras. Ljus, mörker, solen, stjärnorna, vinkel, dimma, moln.. Det finns så många olika saker som hinner hända framför mig inom bara några minuter, ibland bara sekunder. Det som ena stunden var en helt magisk bild , kan 3 minuter senare inte vara nått alls eller tvärt om. Jag ÄLSKAR det med naturen, endera ska du vänta och ha världens tålamod, vilket jag inte försitter.

Eller så ska man bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Dessa bilder var nog rätt plats, rätt tillfälle. Jag hann precis fånga när solen sken fram mellan molnen och lyste upp de guldiga topparna. Dimman som hade lagt sig runt fjällen förändrades inom bara några minuter och lika snabbt som dimman förändrades så var solen borta och allt blev bara frostigt och de tidigare så guldiga trädtopparna bleknade.

Landskapet är ju så himla fantastiskt i vår fjälldal året om faktiskt, men jag är ju en höst människa så jag väljer att vara där mest på hösten.

Jag gillar även detaljer i mina foton och framhäver de gärna, om de så är dramatiska solnedgångar eller karga berg. Men mina personliga favoriter är karga, mystiska, dramatiska bilder med mycket känsla i. Det jag försöker framhäva i mina bilder är känslan jag får när jag är där. Men så många gånger misslyckas jag och det blir bara en "bra" bild utan känsla.

---

Varje bild har ett minne, en känsla, en lukt, ett ljud för mig som jag önskar kunna förmedla.

Projekt: Blåsa bubblor i -25C

Detta var ett projekt som jag höll på med våren/vintern 2018 i -25C.. Fick tyvärr ge upp i den kylan då jag tillslut inte kände av fingrarna eller lyckades trycka ner avtryck knappen.

Så jag fick vänta tills det va -10C. Men då va det stora problemet, hur får jag såpbubblan att INTE spricka när den landade på snön?

Efter mycket sökande på Google och en del väldigt ifrågasättande recept på stadigare såpbubblor så lyckades jag äntligen få en att fungera.

Då kom ju problemet att vara snabb nog att hinna blåsa OCH få fram kameran, få fokus och någon sånär bra bild av detta innan kylan gjorde så den sjönk ihop och bara blev till en punkterad bubbla som var mer som ett klet än nått annat.

Jag fick helt enkelt be om hjälp, två händer va tydligen bättre än en i detta fall. Så min mor anmälde sig som första blåsare och jag stod beredd med kameran. Vi lyckades inte helt i början utan fick fylla på med mer av de ingredienser jag läst mig till att jag skulle använda.

DÅ gick det! Äntligen landade de på snön UTAN att spricka och jag såg med blotta ögat hur frosten började täcka dem med små iskristaller. Väldigt läckert att se och jag fotade utan bara den. Vi var häpnade båda två av detta lilla konstverk och att vi lyckats!

Men så var det ju det att bakgrunden inte va den roligaste så jag fick ordna till den lite i slutredigeringen så den blev lite mer mystisk.

Mamma va så imponerad av dessa så hon beställde tre stycken direkt och sedan fick jag fyra beställningar till. Det såg ut som små planeter , små udda konstverk och jag tror inte alla förstod riktigt att det faktiskt var såpbubblor.

Lite klumpigt av mig att inte skriva att det var det då jag ställde ut dem i ABF´s fönster.

---