• Erika Lorde / Almostlake

Underbara jävla underliv del 2

Fotsättningen..



Ja, vart var jag nu nånstans..


Tillslut bara bröt jag ihop och bestämde mig för att de fick göra vad de ville, operera bort skiten bara jag slipper alla smärtor! Ett både lätt men vemodigt beslut.

Det va ett beslut som tog bort alla mina chanser att nån gång kunna bli gravid, att få bli mamma, men tog även bort det som bara total förstörde mitt liv förstörde min livs kvalité.


Min läkare skickade remiss till Lycksele och Umeå för att rådgöra hur man skulle göra. Vad som var det bästa för mig. Min läkare låg på dom som fasen men vi hörde inget. Hon skrev igen och tryckte på dom så jag skulle få hjälp så fort som möjligt.


Jag fick under tiden jag väntade besöka en smärtklinik i Umeå där jag skulle lära mig att leva med och hantera smärta utifall att denna operation nu inte skulle gå att genomföra.


Det är ju nämligen såhär, att jag även har en kronisk depressionssjukdom vilket gör att hormonerna som jag under tiden också skulle testa gjorde så att jag bara blev mer låg, jag mådde humörsmässigt mycket sämre. Både av p-piller och olika nervstimulerande piller jag fick.

Då endometrios typ "lever " på och blir större och värre av östrogen så kunde jag ju inte få det som hjälpmedel om de nu skulle måsta ta bort allt och sätta mig i klimakteriet. Så de piller jag fick var mer bara Gestagen men fick mig ändå inte att må bra. (om jag minns rätt)


Jag skulle då få testa en koppar spiral som de trodde skulle göra allt bättre. Jag skulle fara till barnmorskan i Vilhelmina och sätta in den. Men precis som i USA så var hålet i livmodertappen FÖR litet för att de skulle lyckas.

Då fick jag, som tidigare i USA, ett sånt piller som skulle vidga livmodertappen så de kunde föra in den lättare. Men då jag redan hade sett den horribla konsekvensen av detta piller så sa jag bara NEJ, sten stopp NEJ!

Jag förklarade för dom vad som tidigare hänt och sa att ni måste söva mig för att göra det.


Beslutet att söva mig blev taget och jag fick åka till kvinnokliniken i Lycklsele. Endast 1000 kr kostade denna chansning men va fasen, jag hade väl kunnat betala vad som helst för att slippa smärtan.


Tyvärr så gick detta inte. Jag fick så FRUKTANSVÄRT ont av denna spiral så de fick helt enkelt bara ta ut den. Jag fick förklarat för mig att antagligen var det så irriterat där inne så denna spiral gjorde den irritationen och inflammationen bara ännu värre.


Så nu hade jag slut på andra alternativ. Nu fanns bara operation kvar, som jag redan väntat på att få göra. Läkarna ville väl prova allt innan ett sånt stort beslut skulle fattas. De tyckte jag var för ung egentligen för denna operation och drog sig därför lite för att göra den.


Läkaren i Lycksele hade rådfrågat läkarna på Umeå kvinnoklinik hur de skulle göra denna operation och vad de tyckte va bäst för mig att göra, alltså vad som skulle behövas tas bort. Läkarna i Umeå tyckte jag skulle ta bort allt! livmodern, äggledarna och äggstockarna och försätta mig i klimakteriet, VID 39!! De tyckte att om jag hade så svår endometrios så hade de antagligen satt sig även på mina äggstockar med så det va lika bra att ta bort allt. Hamna i klimakteriet kändes inte som ett alternativ och skulle göra min depressionssjukdom värre.


Som tur var så höll läkaren i Lycksele inte med , inte heller min läkare i Villis. De tyckte att det är ju bättre att se hur det ser ut innan man tar bort dom. Om de är friska, eller relativt friska så var det ju ingen idé att ta bort. och fick jag problem med dom senare så kunde jag ju ta bort dom då. Annars tog jag ju bort alla mina chanser att få må bra.


Så jag och dom beslöt att han skulle kolla hur äggstockarna såg ut under operationen och den som hade mest härdar skulle han ta bort och hade de inga härdar så lät han båda vara kvar.


Så blev operationen av och jag vaknade upp i en sjukhussäng på kvinnokliniken till ljudet av ett nyfött barn som skrek och någon som sa, ÅÅHH vad han/hon är söt! GRATTIS!

Så fint av dom på avdelningen att vi som opererat bort, gjort abort, fått missfall mm får ligga på samma ställe som de som precis fött.

De tog bort hela livmodern, livmodertappen och mina äggledare men det va tydligen inget fel på mina äggstockar så jag fick behålla båda två!!! JIHOO FÖR DET!!


Ingen hade talat om för mig att de "blåser" upp en, eller trycker in en massa luft i buken, tror jag det är, som då sen efter operationen ska ut, typ pressas ut genom huden.. INGEN sa nått om detta innan och det va det som gjorde ABSOLUT mest ont efteråt. Jag kunde fasen inte röra på mig, det kändes som att benen i övre delen av kroppen skulle KROSSAS! nyckelbenen, revbenen, armarna, ryggen,, ALLT.. Det går inte med ord att beskriva hur jävla ont det gör(Ursäkta språket). Jag fick ha hjälp för att komma i och ur sängen eller soffan och när jag liks låg så låg jag blixt stilla för att det inte skulle göra ont..

Men för att detta skulle gå ur kroppen och för att man skulle läka fortare så skulle man vara tvungen att vara uppe och gå.. Det var ingen bra kombination..


Något det faktiskt hade berättat innan var att mer eller mindre alla blev, var trött, FRUKTANSVÄRT trött och då menade de alltså, "jag tar mig inte upp för trappan trött"!

Men INTE jag, jag repade mig super snabbt efter operationen och fick mer energi än jag tidigare haft. Jag blev bättre och bättre för varje dag och den där tröttheten de pratade om kom aldrig.


Efter 12 veckor så märkte jag att nått va inte som det skulle. Och jag fick ta kontakt med kvinnokliniken igen.

Lite snabbt sammanfattat så löstes inte stygnen de gjort upp av sig själva utan efter flera flera månader så trycktes de fortfarande ut.. tror jag fick gå 5 gånger till barnmorskan och kvinnokliniken för att dra ut dom och klippa eftersom de kom ut. 10cm totalt av tråd. som var vassa och taggiga och gjorde ont och gjorde så jag inte läkte i nån ordning.


Sista läkaren jag träffade i Lycksele va en äldre man som efter att jag berättat vad som var fel, varför jag var där, reagerade mest över hur synd det var om min man och hans lidande som kom med denna problematik.

INTE att det var jobbigt för mig som fick ha ont och ont, och blödde och ville inte läka, hade sammandragningar, eller vad som kändes som det iaf.


Nu har det gått nästan precis ett år sen jag gjorde operationen och allt är bra! Jag har inga smärtor alls nu och jag har varit frisk utan ett depressions skov hela året. Detta var det bästa jag har kunna göra! Jag fick mitt liv tillbaka!

Och istället för en liten bäbis så kom min lilla hund Luna till världen i Mars och i Maj var hon min!


Jag fick inga barn, om jag ens kunde få barn. Men jag fick det bäst ändå! Jag fick LUNIS! Den underbaraste lilla hund som någonsin funnits och det bästa som kunnat hända mig!



Jag hoppas att forskningen går framåt lite fortare och att fler kvinnor ska få hjälp fortare och blir tagna på allvar när de kommer och söker hjälp. Att de inte ska behöva kämpa så länge för att kunna få ha ett drägligt liv.


(Har försökt få tag på hon läkaren som hjälpte och kämpade för mig att tacka henne men hon bara försvann. Hoppas jag får träffa henne igen, då ska jag ge henne en mega super duper Corona säker kram! Jag är henne evigt tacksam!)


Tack för mig och tack till alla er som läst och för alla fina mess och kommentarer!






225 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla