Min berättelse om hur jag tog beslutet att bli barnlös
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Ibland känns det som att jag fick den sämsta genpoolen som gick att få. Men även den bästa på sätt och vis.
Vill kanske börja med ett tips till de som känner sig så manade att påpeka när någon inte har barn eller ifrågasätta varför. Det har ingen med att göra. Vissa påpekade min ålder, att nog va det väl dags att skaffa barn innan min ägg var "out of date", eller kommentaren Men va! har du inga barn? Vill du inte ha barn eller?. Det värsta var nog en tjej som iofs i fylla sa till mig att barn va det viktigaste i världen som fanns och att jag va mer eller mindre dum i huvet om jag inte skaffade barn, att jag inte hade barn va bara helt otroligt konstigt och jag kommer verkligen missa nått om jag inte gjorde det. Hur kunde jag va så dum? Mm mm vräkte hon ur sig.. Jag avslutade hela hennes "utskällning" med,
- Jag kan inte få barn!( Detta va då precis efter jag haft mitt missfall ) För vissa är det inte bara att "skaffa barn".
Jag fick diagnosen Endometrios runt 2013-2014 när jag blödde så mycket att inget bara kunde stoppa det. Mitt X var hemma den dagen och mensen var för tidig med 10 dagar så jag fick cykla till affären.. blodet va överallt och jag oroade mig att det skulle synas för alla där. Jag köpte de största maxi maxi av allt.
Som tur var så hann jag in på deras toa i sista sekunden. Fy faan vad hemskt och pinsamt och vad FRUKTANSVÄRT ont jag hade.
Jag va helt övertygad att jag hade fått missfall då jag under den tiden inte åt p-piller och jag och min man hade väl tänkt att det går som det går.
Jag beställde tid hos gynekologen, det var fortfarande blod överallt när jag kom dit. Så jävla ledsen, och utelämnad jag kände mig när jag låg där på britsen. Detta var inte toppen av den förnedring jag kände när jag låg där men det är en annan VÄLDIGT lång och komplicerad historia.
Det va såklart inget missfall jag hade fått utan bara en VÄLDIGT kraftig blödning.
De ville göra en mer ingående undersökning av mig, detta var då i USA, Connecticut, som detta pågick. De hade inte kunnat se så väl på ultraljudet så de ville helt enkelt gå in genom livmodertappen. Vid första försöket så gick det INTE ALLT, det bara gick inte att komma in. De sa bara att din öppning är för trång, som ett knappnål.
De skickade då istället hem mig med ett piller som skulle göra så att det vidgade sig i livmodertappen, eller halsen och så skulle jag få komma in nån dag senare när detta då hade verkat.
Som jag sa tidigare, jag tror jag fick den sämsta dealen av genpool.
Detta piller som de gav mig funkade ju naturligtvis inte utan det började göra så kopiöst ont, värre än tidigare mens smärta jag haft, värre än alla smärta jag haft. Jag trodde bäckenet, ryggen, underlivet, ja ALLT skulle sprängas. Det började krampa och jag skrek nästan av smärta! Grät gjorde jag i mängder iaf. Jag ringde dom på sjukan och de sa till mig att ta alvedon och avvakta.
Detta funkade inte heller så vi fick åka in akut, jag fick så mycket morfin för mina smärtor att tillslut kunde de inte ge mig mer men smärtan va lika våldsam som innan. De kunde lika gärna gett mig en sockerlösning. Morfin har dock aldrig haft en bra effekt på mig.
Efter många många timmar senare började det lugna ner sig så pass så jag inte skrek och grät längre. De ville då försöka att som planerat ta sig in för att se vad som var fel på mig. Men först och främst gjorde det bara för ont och sen hade pillret jag stoppat in tidigare inte gjort nog med effekt för att de skulle lyckas ta sig in.
Jag fick åka hem med några smärtstillande och de ville kalla mig för min då första laparoskopi.
Jag hade då aldrig gjort en sån och fattade inte riktigt vad det var som de letade efter eller misstänkte var fel på mig.
Jag har ju i hela mitt liv haft fruktansvärd PMS, fruktansvärt ont när jag ska ha mens, även veckan innan och veckan efter mens och vid ägglossning har jag ofta haft cystor som gjort fruktansvärt ont och lett till sjukhusvistelse.
Men för att återgå till USA och min Laparoskopi.
Jag kom till sjukhuset och blev inskriven sen söv de ner mig och gjorde operationen, som jag senare förstod att de gick in genom min navel och in i underlivet. När jag sen vaknade upp så berättade de om vad de redan misstänkt att det var. Endometrios, Jag hade flera härdar och massor av ärrbildning. Detta hade de då skrapat bort så gott de kunde men de sa då att detta kommer mest troligt komma tillbaka, mest troligt om några år. Det kan även leda till ofrivillig barnlöshet, plågsamma menstruationer mm mm.
Jag hade aldrig hört talas om Endometrios tidigare, ingen har någonsin pratat med mig om det. Jag har bara sökt hjälp för min fruktansvärda smärtor och fick då p-piller och starka smärtstillande. De undersökte mig aldrig för något sånt här.
Så, jag for hem med denna information och kände mig bara ledsen. Ännu ett genfel som jag inte kunde göra nått åt alls och till råga på det så sprack ett av mina stygn i naveln så det bara rann blod överallt. Min dåvarande man var inte hemma och gick inte att nås på telefon och jag visste inte hur jag skulle få stopp på blodet. Många timmar senare när mitt x kommit hem så åkte vi till akuten igen och fick nya stygn.
Min mens fortsatte efter detta att bete sig konstigt och konstiga stora klumpar av blod kom ut när jag hade mens och ibland trodde jag fasen jag fått missfall, men vad vet jag.. Den värsta smärtan höll sig borta några månader men sen var allt tillbaka som vanligt.
Inga barn blev det heller. Självklart var det mig det va fel på då mitt x hade 4 barn sen tidigare.
Nu började fertilitets undersökningarna. Men de kom bara fram till att allt var bra med mig men min Endometrios ställde till det. Jag började ge upp och tappa hoppet. Detta va ju lönlöst.
Nu skippar jag framåt lite i tiden för att undvika att skriva om diverse otrevliga saker jag helst inte vill prata om.
Jag åkte iaf hem igen till Sverige och insåg då att jag va gravid.
Vad gör jag nu?? Jag hade ju dragit hem.
Än en gång visade sig mina tilldelade dåliga gener sig från den dåliga sidan, om än jag idag är tacksam att moder natur visste bättre än jag, och när jag skulle på mitt första ultraljud fanns det inget. De visste inte varför. Men min kropp fortsatte att tro det , som en skengravid hund. Det blev skrapning men inte ens det gick som det skulle och jag fick äta en massa piller för att få ut allt. Jag kunde inte ens INTE få ett vanligt missfall.
Flera år senare efter MÅNGA MÅNGA års lidande och mer blödande tid än mensfri tidoch mer tid med smärta än utan. Efter många besök till akuten för att få morfin pga smärtan, efter många besök till läkare och mycket ifrågasättande av läkarna varför jag hade medicinerna jag hade. Alltid dessa jävla förklaringar men ingen som hjälper.
Till slut fick jag träffa en helt gudomligt underbar kvinnlig doktor här i Vilhelmina som även jobbade med kvinnor i klimakteriet. Hon tog mig på allvar och såg till att jag fick komma till kvinnokliniken i Lycksele. Jag har redan sen tidigare kontaktat dom för att få hjälp men de bara avvisade mig.
Det tog lång tid och mycket pushande från min läkare innan jag äntligen fick tid i Lycksele.
Jag tar paus här och fortsätter nästa blogg med hur jag äntligen fick hjälp att bli utan det mest naturliga jag som kvinna ska kunna göra.