What you can´t see going on..

Fakta om denna bild som man absolut inte tänker, vet eller förstår..

Vi fotade först och främst den här bilden i Bjärten, en liten liten ort 8 mil från Umeå där min T har sin stuga. Vi hade sett ett gammalt ruckel till hus som stod där och såg ut som något ur en Tim Burton film. När vi kom dit och skulle fota så var vi ju tvungna såklart att fråga om det va ok för de som ägde gården där huset stod på. Det stod alltså ett riktigt bostadshus på gården med.

Ägarna blev mäkta förvånade och lite suspekta till en början och undrade varför vi skulle fota där och vad va syftet. Vi förklarade, eller T förklarade för dom vad vår idé var och projektet. De gick lite tveksamt med på att låta oss göra det tillslut.

Jag kan förstå tvivlet då jag såg ut sådär..

Det jag har på mig är en av T:s gamla slitna t-shirts och en ullkappa jag köpte på H&M för typ 500:- för hundra år sen. Håret beställde jag från partykungen och såg mer ut som plast än något de på sidan hävdade såg ut som riktigt hår.

Första gången jag tittade på bilderna efter att vi fotade såg jag ingenting jag kunde göra med dom och allt kändes bara fel.

Men så en dag långt senare satte jag mig med bilderna igen och då kom inspirationen och tankarna tillbaka på det som va tänkt från början med dessa bilder vi tog under detta projekt, vilket vi döpte till "Engla".

Underbara jävla underliv del 2

Fotsättningen..

Ja, vart var jag nu nånstans..

Tillslut bara bröt jag ihop och bestämde mig för att de fick göra vad de ville, operera bort skiten bara jag slipper alla smärtor! Ett både lätt men vemodigt beslut.

Det va ett beslut som tog bort alla mina chanser att nån gång kunna bli gravid, att få bli mamma, men tog även bort det som bara total förstörde mitt liv förstörde min livs kvalité.

Min läkare skickade remiss till Lycksele och Umeå för att rådgöra hur man skulle göra. Vad som var det bästa för mig. Min läkare låg på dom som fasen men vi hörde inget. Hon skrev igen och tryckte på dom så jag skulle få hjälp så fort som möjligt.

Jag fick under tiden jag väntade besöka en smärtklinik i Umeå där jag skulle lära mig att leva med och hantera smärta utifall att denna operation nu inte skulle gå att genomföra.

Det är ju nämligen såhär, att jag även har en kronisk depressionssjukdom vilket gör att hormonerna som jag under tiden också skulle testa gjorde så att jag bara blev mer låg, jag mådde humörsmässigt mycket sämre. Både av p-piller och olika nervstimulerande piller jag fick.

Då endometrios typ "lever " på och blir större och värre av östrogen så kunde jag ju inte få det som hjälpmedel om de nu skulle måsta ta bort allt och sätta mig i klimakteriet. Så de piller jag fick var mer bara Gestagen men fick mig ändå inte att må bra. (om jag minns rätt)

Jag skulle då få testa en koppar spiral som de trodde skulle göra allt bättre. Jag skulle fara till barnmorskan i Vilhelmina och sätta in den. Men precis som i USA så var hålet i livmodertappen FÖR litet för att de skulle lyckas.

Då fick jag, som tidigare i USA, ett sånt piller som skulle vidga livmodertappen så de kunde föra in den lättare. Men då jag redan hade sett den horribla konsekvensen av detta piller så sa jag bara NEJ, sten stopp NEJ!

Jag förklarade för dom vad som tidigare hänt och sa att ni måste söva mig för att göra det.

Beslutet att söva mig blev taget och jag fick åka till kvinnokliniken i Lycklsele. Endast 1000 kr kostade denna chansning men va fasen, jag hade väl kunnat betala vad som helst för att slippa smärtan.

Tyvärr så gick detta inte. Jag fick så FRUKTANSVÄRT ont av denna spiral så de fick helt enkelt bara ta ut den. Jag fick förklarat för mig att antagligen var det så irriterat där inne så denna spiral gjorde den irritationen och inflammationen bara ännu värre.

Så nu hade jag slut på andra alternativ. Nu fanns bara operation kvar, som jag redan väntat på att få göra. Läkarna ville väl prova allt innan ett sånt stort beslut skulle fattas. De tyckte jag var för ung egentligen för denna operation och drog sig därför lite för att göra den.

Läkaren i Lycksele hade rådfrågat läkarna på Umeå kvinnoklinik hur de skulle göra denna operation och vad de tyckte va bäst för mig att göra, alltså vad som skulle behövas tas bort. Läkarna i Umeå tyckte jag skulle ta bort allt! livmodern, äggledarna och äggstockarna och försätta mig i klimakteriet, VID 39!! De tyckte att om jag hade så svår endometrios så hade de antagligen satt sig även på mina äggstockar med så det va lika bra att ta bort allt. Hamna i klimakteriet kändes inte som ett alternativ och skulle göra min depressionssjukdom värre.

Som tur var så höll läkaren i Lycksele inte med , inte heller min läkare i Villis. De tyckte att det är ju bättre att se hur det ser ut innan man tar bort dom. Om de är friska, eller relativt friska så var det ju ingen idé att ta bort. och fick jag problem med dom senare så kunde jag ju ta bort dom då. Annars tog jag ju bort alla mina chanser att få må bra.

Så jag och dom beslöt att han skulle kolla hur äggstockarna såg ut under operationen och den som hade mest härdar skulle han ta bort och hade de inga härdar så lät han båda vara kvar.

Så blev operationen av och jag vaknade upp i en sjukhussäng på kvinnokliniken till ljudet av ett nyfött barn som skrek och någon som sa, ÅÅHH vad han/hon är söt! GRATTIS!

Så fint av dom på avdelningen att vi som opererat bort, gjort abort, fått missfall mm får ligga på samma ställe som de som precis fött.

De tog bort hela livmodern, livmodertappen och mina äggledare men det va tydligen inget fel på mina äggstockar så jag fick behålla båda två!!! JIHOO FÖR DET!!

Ingen hade talat om för mig att de "blåser" upp en, eller trycker in en massa luft i buken, tror jag det är, som då sen efter operationen ska ut, typ pressas ut genom huden.. INGEN sa nått om detta innan och det va det som gjorde ABSOLUT mest ont efteråt. Jag kunde fasen inte röra på mig, det kändes som att benen i övre delen av kroppen skulle KROSSAS! nyckelbenen, revbenen, armarna, ryggen,, ALLT.. Det går inte med ord att beskriva hur jävla ont det gör(Ursäkta språket). Jag fick ha hjälp för att komma i och ur sängen eller soffan och när jag liks låg så låg jag blixt stilla för att det inte skulle göra ont..

Men för att detta skulle gå ur kroppen och för att man skulle läka fortare så skulle man vara tvungen att vara uppe och gå.. Det var ingen bra kombination..

Något det faktiskt hade berättat innan var att mer eller mindre alla blev, var trött, FRUKTANSVÄRT trött och då menade de alltså, "jag tar mig inte upp för trappan trött"!

Men INTE jag, jag repade mig super snabbt efter operationen och fick mer energi än jag tidigare haft. Jag blev bättre och bättre för varje dag och den där tröttheten de pratade om kom aldrig.

Efter 12 veckor så märkte jag att nått va inte som det skulle. Och jag fick ta kontakt med kvinnokliniken igen.

Lite snabbt sammanfattat så löstes inte stygnen de gjort upp av sig själva utan efter flera flera månader så trycktes de fortfarande ut.. tror jag fick gå 5 gånger till barnmorskan och kvinnokliniken för att dra ut dom och klippa eftersom de kom ut. 10cm totalt av tråd. som var vassa och taggiga och gjorde ont och gjorde så jag inte läkte i nån ordning.

Sista läkaren jag träffade i Lycksele va en äldre man som efter att jag berättat vad som var fel, varför jag var där, reagerade mest över hur synd det var om min man och hans lidande som kom med denna problematik.

INTE att det var jobbigt för mig som fick ha ont och ont, och blödde och ville inte läka, hade sammandragningar, eller vad som kändes som det iaf.

Nu har det gått nästan precis ett år sen jag gjorde operationen och allt är bra! Jag har inga smärtor alls nu och jag har varit frisk utan ett depressions skov hela året. Detta var det bästa jag har kunna göra! Jag fick mitt liv tillbaka!

Och istället för en liten bäbis så kom min lilla hund Luna till världen i Mars och i Maj var hon min!

Jag fick inga barn, om jag ens kunde få barn. Men jag fick det bäst ändå! Jag fick LUNIS! Den underbaraste lilla hund som någonsin funnits och det bästa som kunnat hända mig!

Jag hoppas att forskningen går framåt lite fortare och att fler kvinnor ska få hjälp fortare och blir tagna på allvar när de kommer och söker hjälp. Att de inte ska behöva kämpa så länge för att kunna få ha ett drägligt liv.

(Har försökt få tag på hon läkaren som hjälpte och kämpade för mig att tacka henne men hon bara försvann. Hoppas jag får träffa henne igen, då ska jag ge henne en mega super duper Corona säker kram! Jag är henne evigt tacksam!)

Tack för mig och tack till alla er som läst och för alla fina mess och kommentarer!

Underbara jävla Underliv..

Min berättelse om hur jag tog beslutet att bli barnlös

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.

Ibland känns det som att jag fick den sämsta genpoolen som gick att få. Men även den bästa på sätt och vis.

Vill kanske börja med ett tips till de som känner sig så manade att påpeka när någon inte har barn eller ifrågasätta varför. Det har ingen med att göra. Vissa påpekade min ålder, att nog va det väl dags att skaffa barn innan min ägg var "out of date", eller kommentaren Men va! har du inga barn? Vill du inte ha barn eller?. Det värsta var nog en tjej som iofs i fylla sa till mig att barn va det viktigaste i världen som fanns och att jag va mer eller mindre dum i huvet om jag inte skaffade barn, att jag inte hade barn va bara helt otroligt konstigt och jag kommer verkligen missa nått om jag inte gjorde det. Hur kunde jag va så dum? Mm mm vräkte hon ur sig.. Jag avslutade hela hennes "utskällning" med,

- Jag kan inte få barn!( Detta va då precis efter jag haft mitt missfall ) För vissa är det inte bara att "skaffa barn".

Jag fick diagnosen Endometrios runt 2013-2014 när jag blödde så mycket att inget bara kunde stoppa det. Mitt X var hemma den dagen och mensen var för tidig med 10 dagar så jag fick cykla till affären.. blodet va överallt och jag oroade mig att det skulle synas för alla där. Jag köpte de största maxi maxi av allt.

Som tur var så hann jag in på deras toa i sista sekunden. Fy faan vad hemskt och pinsamt och vad FRUKTANSVÄRT ont jag hade.

Jag va helt övertygad att jag hade fått missfall då jag under den tiden inte åt p-piller och jag och min man hade väl tänkt att det går som det går.

Jag beställde tid hos gynekologen, det var fortfarande blod överallt när jag kom dit. Så jävla ledsen, och utelämnad jag kände mig när jag låg där på britsen. Detta var inte toppen av den förnedring jag kände när jag låg där men det är en annan VÄLDIGT lång och komplicerad historia.

Det va såklart inget missfall jag hade fått utan bara en VÄLDIGT kraftig blödning.

De ville göra en mer ingående undersökning av mig, detta var då i USA, Connecticut, som detta pågick. De hade inte kunnat se så väl på ultraljudet så de ville helt enkelt gå in genom livmodertappen. Vid första försöket så gick det INTE ALLT, det bara gick inte att komma in. De sa bara att din öppning är för trång, som ett knappnål.

De skickade då istället hem mig med ett piller som skulle göra så att det vidgade sig i livmodertappen, eller halsen och så skulle jag få komma in nån dag senare när detta då hade verkat.

Som jag sa tidigare, jag tror jag fick den sämsta dealen av genpool.

Detta piller som de gav mig funkade ju naturligtvis inte utan det började göra så kopiöst ont, värre än tidigare mens smärta jag haft, värre än alla smärta jag haft. Jag trodde bäckenet, ryggen, underlivet, ja ALLT skulle sprängas. Det började krampa och jag skrek nästan av smärta! Grät gjorde jag i mängder iaf. Jag ringde dom på sjukan och de sa till mig att ta alvedon och avvakta.

Detta funkade inte heller så vi fick åka in akut, jag fick så mycket morfin för mina smärtor att tillslut kunde de inte ge mig mer men smärtan va lika våldsam som innan. De kunde lika gärna gett mig en sockerlösning. Morfin har dock aldrig haft en bra effekt på mig.

Efter många många timmar senare började det lugna ner sig så pass så jag inte skrek och grät längre. De ville då försöka att som planerat ta sig in för att se vad som var fel på mig. Men först och främst gjorde det bara för ont och sen hade pillret jag stoppat in tidigare inte gjort nog med effekt för att de skulle lyckas ta sig in.

Jag fick åka hem med några smärtstillande och de ville kalla mig för min då första laparoskopi.

Jag hade då aldrig gjort en sån och fattade inte riktigt vad det var som de letade efter eller misstänkte var fel på mig.

Jag har ju i hela mitt liv haft fruktansvärd PMS, fruktansvärt ont när jag ska ha mens, även veckan innan och veckan efter mens och vid ägglossning har jag ofta haft cystor som gjort fruktansvärt ont och lett till sjukhusvistelse.

Men för att återgå till USA och min Laparoskopi.

Jag kom till sjukhuset och blev inskriven sen söv de ner mig och gjorde operationen, som jag senare förstod att de gick in genom min navel och in i underlivet. När jag sen vaknade upp så berättade de om vad de redan misstänkt att det var. Endometrios, Jag hade flera härdar och massor av ärrbildning. Detta hade de då skrapat bort så gott de kunde men de sa då att detta kommer mest troligt komma tillbaka, mest troligt om några år. Det kan även leda till ofrivillig barnlöshet, plågsamma menstruationer mm mm.

Jag hade aldrig hört talas om Endometrios tidigare, ingen har någonsin pratat med mig om det. Jag har bara sökt hjälp för min fruktansvärda smärtor och fick då p-piller och starka smärtstillande. De undersökte mig aldrig för något sånt här.

Så, jag for hem med denna information och kände mig bara ledsen. Ännu ett genfel som jag inte kunde göra nått åt alls och till råga på det så sprack ett av mina stygn i naveln så det bara rann blod överallt. Min dåvarande man var inte hemma och gick inte att nås på telefon och jag visste inte hur jag skulle få stopp på blodet. Många timmar senare när mitt x kommit hem så åkte vi till akuten igen och fick nya stygn.

Min mens fortsatte efter detta att bete sig konstigt och konstiga stora klumpar av blod kom ut när jag hade mens och ibland trodde jag fasen jag fått missfall, men vad vet jag.. Den värsta smärtan höll sig borta några månader men sen var allt tillbaka som vanligt.

Inga barn blev det heller. Självklart var det mig det va fel på då mitt x hade 4 barn sen tidigare.

Nu började fertilitets undersökningarna. Men de kom bara fram till att allt var bra med mig men min Endometrios ställde till det. Jag började ge upp och tappa hoppet. Detta va ju lönlöst.

Nu skippar jag framåt lite i tiden för att undvika att skriva om diverse otrevliga saker jag helst inte vill prata om.

Jag åkte iaf hem igen till Sverige och insåg då att jag va gravid.

Vad gör jag nu?? Jag hade ju dragit hem.

Än en gång visade sig mina tilldelade dåliga gener sig från den dåliga sidan, om än jag idag är tacksam att moder natur visste bättre än jag, och när jag skulle på mitt första ultraljud fanns det inget. De visste inte varför. Men min kropp fortsatte att tro det , som en skengravid hund. Det blev skrapning men inte ens det gick som det skulle och jag fick äta en massa piller för att få ut allt. Jag kunde inte ens INTE få ett vanligt missfall.

Flera år senare efter MÅNGA MÅNGA års lidande och mer blödande tid än mensfri tidoch mer tid med smärta än utan. Efter många besök till akuten för att få morfin pga smärtan, efter många besök till läkare och mycket ifrågasättande av läkarna varför jag hade medicinerna jag hade. Alltid dessa jävla förklaringar men ingen som hjälper.

Till slut fick jag träffa en helt gudomligt underbar kvinnlig doktor här i Vilhelmina som även jobbade med kvinnor i klimakteriet. Hon tog mig på allvar och såg till att jag fick komma till kvinnokliniken i Lycksele. Jag har redan sen tidigare kontaktat dom för att få hjälp men de bara avvisade mig.

Det tog lång tid och mycket pushande från min läkare innan jag äntligen fick tid i Lycksele.

Jag tar paus här och fortsätter nästa blogg med hur jag äntligen fick hjälp att bli utan det mest naturliga jag som kvinna ska kunna göra.